Middagen fick mig bara att känna mig tio kilo tyngre, egentligen. Min hjärna är inte med på något alls. Och jag har fan värk i hela kroppen. Mina förädrar kallar mig dramaqueen innan jag ber dem dra åt helvete och slänger mig på soffan.

Just nu sitter jag och gnäller inombords under tiden jag underhåller mig med YouTube och Carly Simon, Foo Fighters, Faster Pussycat och alla andra som någon gång sjungit You’re so vain… Jag är visst sjuk.

Just det! Såhär, ungefär, hade vi det i Lördags.

Jag är inte alltid såhär snygg…

Jag blev nästan tårögd av en särskild födelsedagspresent…

… som bestod av rökelse, tomat och en påse popcorn.

När damerna fick hand om musiken sattes De Lyckliga Kompisarna på hög volym, lika snabbt som tröjorna åkte av.

De ville bli fotograferade till min blogg.

Och Simon var den värsta posören av dem alla.

Fem minuters lugn.

(Ja, det där är min korsett. Ja, den sitter på Simon. Ja, han gillar det.)

Jag är sjuk. Faktum är att jag kan ha drabbats av svininfluensan. Och det får mig att, trots att hela min kropp gör ont och lungorna känns som överkokta gnoccis, känna mig fruktansvärt cool denna annars så intetsägande Måndag.

Jag missade Naturkunskapen förvisso. Men alla är rädda för mig. Eller… Man kan ju alltid hoppas.

Jag råkade se ett fett paket Ben and Jerrys i frysen. Så innan tanken på gräddiga slevar tar mitt liv ska jag sätta mig mellan min mor och far i soffan. Se någon feel good-rulle. Ömsom gråta. Ömsom skratta. Och så.

Sov så jävla gott nu.

Efter havregrynsgröten imorse gick vi ner till Kanalens dag. Vilket egentligen är lika pretantiöst som det låter.

Som tur var skulle Chrikke och gänget lira, så vi stod stöttande framför scenen och gapade. Något som verkade uppskattas bland loppmarknader och Vänsterpartiet-stånd.

“Camilla är mitt namn. Jag är mamma till mina fyra barn, jag är fästmö åt min fästman, jag är vän till mina vänner, syster till min bror och dotter till min mamma. Jag är 26 perfekta år och är en ung vuxen.
Har mycket att berätta om och har därför bloggen ”lillmamman” som min alldeles egna sida där mina tankar får läsas.
Är som sagt en mamma till fyra små guldklimpar, två flickor och två pojkar. Älskar det och i min vardag får jag uppleva många roliga äventyr. Jag blev mamma första gången som väldigt ung, blogg sexton år och när jag var tjugofyra blev jag fyrabarnsmamma.
Jag vill visa att det visst går att vara ung och förälder! Men babblar om så mycket mer såklart. Självkänsla är ett hett ämne som jag brinner för.
Så välkommen in i min värld bland barn, blöjor, klänningar, djur, förlossningar och en jäkla massa kärlek!”

Jag fick äntligen ut farsan ur huset igår. Kvällen slutade dramatiskt, men innan vi lämnade min övervåning hade vi i alla fall apkul, och bildbevis för detta påstående kommer senare. Nu ska jag hem till Malin och käka gröt.

I senaste numret av Close-up intervjuas Eddie Vedder!

Jag har världens bästa vänner. Malin. Lixxie. Och Jane Tonic. Mitt i allt plattande av hår och sminkande av ansikten såg jag svart. Malin hade satt en bandana för mina ögon, och snart var vi iväg. En timme senare satt vi på en grym mongolisk resturang, åt finkäk och skålade i Coca Cola.

Nu sover orten. Men inte jag och Lixxie. Vi sitter i mitt vardagsrum och dricker whiskey till ljudet av YouTube.

Jag fick precis ett sms: “Put your panties on, nu kommer jag.”

Jag övertalade mig själv att 40 par skor verkade onödigt. Sedan såg jag de här. De kostade faktiskt under femhundra!

En vecka i skolan. Två veckor som rökfri. Och jag känner mig knappt levande. De få timmar jag inte skrivit om kameravinklar eller läst om George Lucas har musiken varit min räddning.

Ja, utan Appetite for destruction hade jag förmodligen varit lika energisk som Leif GW Persson vid det här laget.

Var i skolan. Lämnade skolan. Köpte skor med Lorien. Åkte till Lixxie (det kändes som en evighet sedan vi sist sågs). Tjuvlyssnade när Rolands gosskör repade. Högläste ur dagböcker. Kom hem. Och somnade.

Jag och Lixxie i Juli månad. I en Mr2 på väg att se Critikkal Solution fem minuter.

Det pågår tydligen ett hårdrocksbloggkrig i bloggosfären. Något jag följer som om det vore Big Brother. Även jag har nämligen tröttnat på barbiebråken på blogg.se.

När inget nytt sker lyssnar jag på Lillasyster och avnjuter gårdagens tårtrester.

Till skillnad från förra året, då jag spenderade 25:e ugusti i baksätet av en bil med en cheeseburgare i handen, var detta en bra födelsedag. Ja, fantastisk. Trots att jag bara blivit sjutton.

Allt som stod på min önskelista, utom silikoninlägg, är nu i min ägo. En Kurt Cobain-tavla målad av Lacke, till exempel. Något som fick mig att hoppa upp och ned och låta… såhär.

Annat som gav mig gåshud var The heroin Diary by Nikki Sixx, Marilyn Mansons biografi, plattor av Mötley Crüe och Guns n’ Roses, T-shirts, plattång, dödskalleljus, jeans, parfymen Armani Diamonds, en röd ros, nagellack, lösögonfransar (som jag skall flirta)… och pengar, naturligtvis! För vem får inte gåshud av pengar?